Det dramaturgiska perspektivet innebär att vi spelar teater och vill göra intreyck på en publik. Så försöker vi styra de intryck som vi ger till publiken. Allt jag läser handlar om att det finns en publik närvarande - dvs direkt interaktion. Jag undrar hur man ska tänka om att publiken måste vara direkt närvarande? Eller finns det någon teori/grund för att en individs uppträdande också kan vara "som om" man hade publik, men utan att publik är direkt närvarande - så att en individ agerar som om inför publik, även om han/hon kanske är ensam på en öppen plats?